Allahelgona. Knackade på några barn förut som var ute efter godis. De flesta är jättegulliga i sina klänningar och kostymer, men såg flera barn i "scream-masker" som ju faktiskt är riktigt läskiga.

Våra barn är för små för sånt än, men den dagen kommer säkert när dom ska ut och tigga godis med kompisarna.

Håll tillgodo med en gammal bild av mig från en Halloweenfest någon gång i början av 2000 - talet.

Vi planerar att ses ungefär en gång i månaden, men det blir tyvärr inte så ofta. Idag lyckades vi i alla fall att tillbringa mer än en timme på samma ställe samtidigt. Våra planer var Kaffebar, men eftersom vi istället kände för ett glas vin hamnade vi på Söderkisen som såg så inbjudande ut i mörkret.

På menyn stod Cesarsallad, husets burgare och dryckerna var vitt, rött och lätt. (Alltså vitt vin, rött vin och lättöl)

Maten smakade okej, vinet var sådär. Killen som serverade såg ut som killen på deras logotype, men vi sa att det kanske var ett anställningskrav att han skulle ha sån keps på sig.

Mycket trevligt var det i alla fall.

/ Maria

Vem bestämmer vilken färg det ska vara på målvaktsdräkten i fotboll? Kollar just på sporten på tv och de visade från en match mellan GAIS och BP. GAIS har gröna tröjor och vita shorts men deras målvakt hade cerise dräkt. Varför det? Är han färgblind, eller bara rädd att inte bli sedd?

Alltså jag har inget emot färgen, men det kändes så himla fel med tanke på lagkamraternas färger.

Jag tycker att Italien har snygga dräkter deras tröjor är liksom lite tajtare i modellen än t ex sveriges landslagströjor.

Det är mycket snack om fotboll just nu eftersom det snart är slutspelat i Allsvenskan. Jag låtsas inte bry mig, men jag tycker ju att det är lite kul med fotboll. Fast jag känner inte att jag har tid eller ork just nu att sätta mig in i det. Dessutom är ju, som sagt, säsongen snart slut. Får väl se om laget blir kvar eller åker ur. Risken är överhängande just nu.

Gäsp. Nu blev inlägget så tråkigt att jag gäspar själv. God natt! / Maria

Bilden är från kents spelning i Helsingborg sommaren 2008. Det var andra konserten med dom jag såg den sommaren. Var även på Arvikafestivalen. Blev sååååå glad när de spelade Blåjeans. Hade inte hört den live sen 1996 när jag såg dom första gången. På Arvikafestivalen även den gången.

Allt är som vanligt. Jag går upp, duschar, väcker barnen, äter frukost, går till dagis, åker till jobbet, jobbar, åker hem, hämtar barn, lagar middag, äter mat, dukar undan, leker med barnen, badar barnen, nattar barnen...

...sen blir det tyst! Sen börjar jag tänka på det enda som jag kan tänka på nuförtiden.

På att jag aldrig mer får prata med min pappa. Att mina barn aldrig mer får träffa sin morfar. Att min dotter inte ens kommer komma ihåg morfar. Att mamma inte har pappa hos sig längre. Att ingenting någonsin kommer bli som det var förut.

Hittade en underbar bild från i somras när morfar och Gustav fiskade. Det nappade hela tiden, småfisk visserligen, men Gustav hade jättekul och morfar tyckte det var så roligt.

Vi ska gå på kent konsert i februari. Jippie!!!

Äntligen något kul att se fram emot. Just nu har det bara varit massa dåliga nyheter.

Har lyssnat på ´Töntarna´ idag. Tycker den är bra och det hörs direkt att det är kent som spelar. Ska fixa en signerad skiva när de kommer på signering till Åhléns. Ska ju ändå köpa den så då kan det vara kul att få den signerad.

Jag brukar säga att jag har väldigt bred musiksmak, men under senare år har jag insett att jag inte alls har bred musiksmak. Tvärtom! Men jag jobbar på att bredda mig igen...

" Du gav mig en chans att säga
allt det jag aldrig sagt
Du gav mig att en chans att ge dig
allt det jag aldrig ger dig

Dom små små orden är svåra ord
Och de hårda orden är enkla ord
Jag fick chansen, du gav mig chansen
men nu är det för sent
Nu är det för sent"

Chans - kent

Nu har det gått två veckor sedan pappa gick bort. De första dagarna var jag arg på andra människor som bara fortsatte med sina liv som om inget hade hänt. Att de inte hade respekt för vad som hänt mig. Samtidigt insåg jag att de inte kunde veta då de inte känner mig alls.

Jag är fortfarande arg, fast på pappas läkare. Jag vet att det inte tjänar något till, men jag är arg. Min pappa skulle gå på 6-månaders kontroller. Han var där förra oktober senast. När han sedan ringde i våras för att fråga så fick han en tid som läkaren skulle ringa upp honom. Han har ännu inte ringt. (Vill tillägga att pappa ringde läkarens kontor vid flera tillfällen) Ska man få hjälp i detta avlånga land så gäller det att tjata och tjata och tjata. Min pappa gjorde inte det. Han var för snäll inser jag nu. Han borde ha tjatat hål i huvudet på läkaren så kanske, kanske, kanske det inte gått som det gjorde. Pappa skulle till doktorn den 5:e oktober. Han dog natten till den 4:e.

Det är bara hemskt, fruktansvärt, förskräckligt, förjävligt, sorgligt, ... kommer det någonsin att kännas okej igen?