Var hemma hos mamma i påsk. Där såg det ut som höst tyckte G eftersom det var massor med löv över hela gräsmattan. Jag krattade och har nu matchande blåsor på vardera tumme!!

Hittade en artikel i en tidning där det stod att när man har småbarn så ska man göra en massa saker när det är påsk. Jag blev matt bara av att läsa över allt man "ska" göra. Jag, eller rättare sagt, vi har inte gjort något av det. Inte ens godis köpte vi till barnen, men de fick godis i alla fall så det räckte och blev över. Då åt de nog inte så mycket som vissa barn gör. De gillar godis, men är rätt nöjda med lite. Alla sura och salta fick mamma! ;)

Älsklingarna!

så i fredags kom han äntligen hem från sin jobbresa D. Att vara ensam med barnen i två veckor är rätt slitigt. Man måste hela tiden planera och vara oerhört strukturerad för att lyckas ha en dräglig tillvaro. Denna gång fick jag visserligen hjälp några dagar av farmor och farfar och det var skönt. Att kunna arbeta normalt och slippa halka efter nåt oerhört, att ha vuxensällskap och få lite hjälp med barnen. Tur man har bra svärföräldrar!

I lördags var det däckbytardags och så krattade jag bort det mesta av gruset från vår gräsmatta. När plogbilen kör förbi på vintern så följer det med massa grus och när sen snön smälter så hamnar gruset på gräsmattan. Tur var väl det för idag sopade de gatan och fick med allt grus.

På eftermiddagen var vi på Plantagen och köpte massa blommor och lite krukor så idag har jag/vi planterat och gjort fint. Fick slänga några gamla torkade blommor och istället färgglada små Penseer. Blev jättefint!

På förmiddagen cyklade vi hem till några vänner och där fick vi brunch och kaffe med kladdkaka.

Sen lyckades jag dessutom samla ihop tillräckligt med energi och motivation för att ge mig ut på en springtur. Blev så himla glad när jag kom hem för jag hade en så bra tid, men så fick jag se att min GPS (mottagare i klockan som mäter på kartan vart jag springer) fått spunk och gjort en konstig extra sväng, så när jag tog bort dom extra 800 metrarna så blev tiden lite sämre. Men ändå den bästa tiden i år så jag får väl vara glad över att jag blivit lite bättre.

Målet är att springa 1 mil under 60 minuter i augusti!

/Maria

Häromdagen var det 10 år sedan jag träffade min man. På en 70-tals fest som hans kollegor hade. En av mina dåvarande kollegor kände en av hans kollegor så hon hade blivit bjuden på festen och ombedd att ta med sig några tjejkompisar.

Samma kväll som festen var så hade jag inte ens lust att gå, men jag hade bjudit hem mina kollegor på fördrink så det var inte läge att backa ur.

Hörde en liknande historia på radion idag, så ibland känns det som att vissa saker sker av en anledning!

Häromdagen var jag inne i stan på återbesök för ögonen. Allt så bra ut. När jag gick Sveavägen tillbaka så var klockan halv tolv och uteserveringarna började fyllas på av lunchgäster. Jag fick riktiga vårkänslor. Jag hade lust att strunta i jobbet och bara sätta mig i solen och dricka ett glas vin. Får väl spara det till semestern.

Idag gjorde vi äppelpaj till efterrätt. Barnen älskar äppelpaj, men jag tror att vaniljvispen är en bidragande faktor. Jag tycker mest om äppelpajen. Den blev jättefin så Gustav sa när jag tog den ur ugnen: Wow, sådär ska en äppelpaj se ut!

Såhär såg den ut. Svårt att hålla sig från fast den var jättevarm!!!

/Maria

Fast han är bara 5 år, men älskar när han får låna kameran och ta bilder. Jag älskar digitalkameror. Det hände aldrig att jag fick låna kameran när jag var liten, men då gjorde man ju slut på filmen såklart. Idag är filmen nästan oändlig och så kan man rensa bort det som inte blir bra.

Gustav fick låna kameran en dag och tog kanske femtio bilder här hemma. Mormor och Julie blev förevigade när de satt vi köksbordet och Julie lekte med modellera.

  Tycker ändå att bilden är rätt charmig och det är härligt ljus. Kanske inget en "riktig" fotograf skulle gå igång på, men jag tycker han fångade det riktiga i bilden. När lillasyster tröttnat på att vara modell ger han sig på hennes dockor istället. De sitter stilla och säger inte ett knyst.

Det är en ganska rolig grej för barn tar bilder som man själv som vuxen inte skulle ta. De tänker inte utan bara knäpper för att det verkar bra. Och detdär med att tajma fokus och avtryck är inte helt enkelt, det blir ofta suddiga bilder, bilder där handen ligger över halva blixten eller bilder där fötterna syns i bild för att han fotat det som ligger på golvet.

Men även det är charmigt!

/M

Denna och nästa vecka är jag ensam med barnen för gubben är bortrest med jobbet. Under dessa perioder så försöker jag vara så disciplinerad som det går. Förbereda middagar, förbereda kläder för i morgon, städa undan ordentligt i köket varje kväll och arbeta hemifrån någon dag. Tänk om jag orkade vara så disciplinerad annars också?

Ikväll blev det en fiskfavorit:

  Panerad fisk med potatismos och stuvad spenat. Ser kanske inte så aptitligt ut på bilderna, men det var gott och barnen var nöjda.

Idag råkade jag ut för ett litet dilemma som förälder. När jag skulle hämta på förskolan så satt Gustav i sandlådan med två andra killar. När jag kom sa Gustav att de andra killarna sagt att han inte fick vara med och leka. En av de andra killarna sa att de inte lekte något speciellt, men att man ändå bara kunde vara två som gjorde den leken!! ( en 5-årings logik )

Till saken hör att Gustav brukar leka med en av pojkarna, men när denne andra pojke är där får han inte vara med.

Hur ska jag, som förälder till det barnet som inte får vara med, göra i denhär situationen? Jag känner inte barnen bra nog att börja ifrågasätta vad de har sagt, samtidigt som det var hörsägen eftersom jag inte var där.

Jag sa till Gustav att han skulle leka med någon annan som ville vara med honom istället. Eller så får han ta upp det med någon av fröknarna om det händer igen. Jag vet också att de på förskolan jobbar mycket med "hur man ska vara en bra kompis" och " alla får vara med" så det känns som att det är något de bör agera på. 

Han satt i bilen idag och pratade om att göra likadant tillbaka mot pojkarna. Att säga att de inte får vara med när han leker.

Vad ska man säga?

/M

Jag började blogga hösten 2009 när min pappa gick bort. Jag ville skriv,a berätta och kanske upptäcka att även andra hade varit med om samma sak. På något konstigt sätt känns det bättre att veta att man inte är ensam!

Nu blev det inte så att jag publicerade alla inlägg jag skrev om pappa. Det blev för jobbigt och jag behöll dom för mig själv. Bara att skriva ner det jag tänkte kändes skönt.

Men idag så tyckte jag att min banner på bloggen såg lite tråkig och mörk ut. Det var inte meningen att det skulle bli nån sorts sorgeblogg. Därför har jag bestämt mig för att uppdatera utseendet på bloggen och tills jag har kommit på hur har jag tagit bort min banner.

Snart kommer en ny!

/M